NYHETER

Författaren Negar Naseh, Uppsala, tilldelas 2023 års Migrantpris på 50 000 kronor av Smålands Litteraturfestival (Smålit).

Juryns motivering: Negar Naseh ger i ”En handfull vind” intimt personliga perspektiv på den våldsamma revolutionen i Iran 1978. I Vilhelm Mobergs anda skildrar hon människors sårbarhet och samhörighet under flykt, och ger bilder av dåtidens geopolitik, bakgrunden till ett nytt uppror och banden till nya generationer i Sverige.

– Det är min roman om Iran, fastän jag aldrig varit där. Jag hoppas det ska bli ett fritt land så jag kan åka dit, säger Negar Naseh.

Hennes iranska föräldrar var politiskt engagerade och kom till Sverige 1976. Negar Naseh arbetade med romanen ”En handfull vind” i 18 år innan den utgavs 2022.

Negar Naseh har skrivit två romaner tidigare:
”All denna vinter” 2014
”De fördrivna” 2917

Migrantpriset utser årligen ett aktuellt och angeläget författarskap som i Vilhelm Mobergs anda skapar en förståelse för de människoöden som ligger bakom vår tids stora migrationsströmmar.

”De underjordiska kunde beskrivas som liknande helt vanliga människor, både till längden och till utseendet. De var därför både vackra och fula, eller så utmärkte de sig inte alls. Men mestadels var de osynliga.” Institutionen för språk och folkminne.

I snön vittrade konturerna bort, sakta. Det fanns inget exakt ögonblick. Ingen kunde säga exakt tidpunkt när träden förlorade sin form eller marken jämnades ut, men plötsligt var det bara vitt. En upplösning av linjerna som annars fanns där raka, böjda och krokiga. Stenen som jag brukade titta på när jag balanserade på räcket. Vitt. Asfalten som barnen hade ritat på med färgglada kritor, vitt. Vi visste att de fanns där under någonstans. Vi visste att de fanns fast det inte längre syntes. Precis som jag.

Snön föll. I dagar föll den. Folk sa ”det har inte varit sådant här väder i mannaminne”. Folk sa ”Vi borde bunkra upp”. På löpsedlarna tävlade rubriksättarna i domedagsprofetior, i kyrkan kallades den för Guds vrede. Chefen kallade det för ett guldläge. Vi behövdes nu. Vi behövde stiga fram. Så vi packade tills våra händer ömmade. Vi behövdes. Våra cyklar kunde inte längre köras, så när snön la sig i högre och högre drivor tog vi kassarna på ryggen och i händerna tills de var såriga av vikten. Beställningarna blev fler och fler, vi blev färre och färre. Chefen sa ”ni får 30 kronor mer för varje extra order ni tar”. Det var mer än dubbelt så mycket som vi brukade få. Vissa sa ”Vi skottar för att komma till dörrarna men snön lägger sig så snabbt”, andra sa ”vi kräver mer betalt”, vissa sa ingenting. En anledning kan vara att de inte hade lärt sig språket än, eller så var de bara som jag, tysta i sin natur.

Det började bli tungt att ta sig till jobbet. Kvällarna gick till att titta på videos på träskidor och snöskor. Fackhandeln hade stängt sedan stadens invånare satt sig i sina lägenheter för att invänta slutet på naturens vita tårar. Men naturen slutade aldrig gråta eller om den kastade sin vrede. Vi visste inte säkert men i vilket fall var det vitt över reklamskyltar och skyltfönster.

Jag skapade mina egna snöskor av ett par gamla simfötter jag haft på min enda utlandsresa. Mamma hade tyckt att det var ett onödigt köp eftersom vi sällan badade hemma. Ändå var det hon som hade kommit med dem i handen den där dagen efter halva veckan i solen och jag hade hoppat av glädje och av tacksamhet.

Hon hade sagt ”Det här Vittra det är till dig, så du kan simma under vattnet. Så du kan speja, lära dig fiskarnas språk för när tiden är kommen kanske du behöver kunna hålla andan och stanna under ytan tills människorna inte längre krigar eller bränner. Hålla andan och vänta tills det är dags för dig att träda fram och medla mellan havet och folket”. Det var märkligt på många sätt, mest för att hon var en kvinna av få ord. Som om hon hade fötts med ett fast antal ord och att hon därför sparade dem till väl valda tillfällen. Vred och vände på dem för att inte slösa eller bli missförstådd eller värst av allt, få slut på ord när hon om många år skulle ligga på dödsbädden och behövde säga sitt slutliga farväl.

De var i vilket fall rosagröna och nu skar de sig på ett märkligt sätt mot den vita gatan, eller det hade varit en gata, nu var det mest en vit kuliss. Spårvagnarna hade slutat gå och där spåren en gång legat gick nu skidspår. En man som hade virat in sitt huvud i en illgul halsduk höjde handen som i en hälsning eller om han bara rättade till jackan. Hans ögonfransar var vita av snö, hans hår som stack ut som sockervaddstussar var vita av åldern. Jag hälsade genom att mumla fram ett ”hej” genom halsduken och mössan. Mössan som jag dragit ner och klippt hål i för att kunna se. Mössan som jag köpt för jobbet. Den höstdagen jag gav upp tanken på estetetik och på vägen mellan pizzerian och någon kund i Vasa uppgivet gått in på Myrornas och hittat den i en fyndlåda där allt kostat tio kronor.
Allt har en historia och det spelar roll. Även de minsta detaljerna, kanske framför allt de. För om jag inte hade köpt mössan hade jag inte svängt in på Järntorget. Jag hade inte sett demonstranterna och jag hade inte hört hur de ropade namnet på mitt bostadsområde, mitt hem. Jag hade inte vetat att man hade börjat riva mina grannars hus förrän jag såg det med mina egna ögon.

Så när jag nu på vägen till jobbet tittar åt höger ser jag ruinerna täckta av snö. Arbetet hade avslutas när snön kom och det som blev kvar ser nu ut som vita monument, som av lakan beklädda vackra möbler. Hade jag inte vetat vart jag var hade jag kunnat gissa antikens Rom eller Dantes inferno. En gissning helt avhängig på om man väljer att fokusera på de vita pelarna eller helveteskylan. Allt måste vägas utifrån vad vi väljer att ta med, så också här.
Beställningarna regnade över oss som pengarna regnade över chefen. Förut var det pizzor och thaimat men när snön kom blev det torrvaror och toapapper. Det var svårt att få tag i varorna eftersom lastbilarna inte längre kunde komma in i stan, men chefen bytte ut våra cyklar mot sparkar, sprayade dem karakteristiskt rosa och fäste loggan där fram. Fäste kälkar i långa rader bakom dem som klagade minst och skickade ut dem till stadens ytterkanter, där de fick ta emot pasta, bönor och skinkkonserver från lastbilar som åkte lika snabbt som de kom.

Andrés sa en gång när han kom tillbaka från en leverans att en gubbe hade bett för honom och att hans rynkiga ögon hade tårats när han åkallade Gud. Andrés berättade att han då hade tröstat lastbilsgubben genom att klappa honom på axeln och sagt att i bergen i hans hemland på andra sidan Atlanten, där var vädret jämt så här och ingen klagade så det skulle inte heller han, och att ta leveranserna gav tvåhundra kronor extra så snart skulle han kunna åka dit igen. Resten mumlade han på spanska och vi återgick till att strukturera lappar med namn, adresser och beställningar.

Det blev eftermiddag när jag satte på mig simfötterna och gav mig ut. På gatorna var det tyst. Tyst på det sättet som det blir när alla spårvagnar och folk försvunnit och de sista ljuden dämpats av en vit massa. Sparkarna fungerade förvånansvärt bra, det gick lätt att lasta fem-sex beställningar i taget ,ibland mer, det berodde på storleken på kassarna. Vi fick bättre betalt nu men jobbet blev tyngre och tyngre. Våra kroppar starkare och starkare. Chefen skämtade om det där ibland: ”Ni får ju betalt och behöver inte köpa gymkort, vilken deal va?”

Innan snön hade han avskedat de som inte cyklat tillräckligt snabbt, nu försökte han locka tillbaka dem med att höja grundlönen från 70 till 90 kronor. Plötsligt tjänade vi över 10 000 i månaden, vi var rika. Vi var hjältar. Våra rosa jackor och väskor som tidigare försvunnit in i mängden och varit osynliga blev nu synliga i tv-reportage. Ibland när vi lämnade kassar kunde vi titta in i lägenheterna, se tv:n stå på och chefens ansikte lysa i det blåa konstgjorda ljuset.
Det är märkligt det där. Vi blev synliga först när allt annat försvann. Vi blottades. En gubbe som beställt någon korvkonserv och pasta sa: ”Du är så vacker, har jag sett dig förut?” Jag skakade på huvudet och började springa ner mot porten. Han ropade ner i trapphuset: ”Det är så fint det ni gör för samhället, ni ska vara glada att ni har ett jobb som betyder något. Eller ett jobb alls, vet ni hur många som förlorat jobben?”

På vägen hem. Armar och ben som spagetti. Överkokt, övergång, tillståndet mellan jobb och hem. Tittar upp mot fönstret, mitt fönster. Gardinerna som jag valde när jag var liten. Den gråa betongen är nu vit. Vit som villorna ute vid skärgården i Torslanda eller på öarna. Vit som snäckskal. Grå betong men med gatunamn som vittnar om en tid när blommor fortfarande växte här. Jag vet inte varför men innan jag går in går jag ut på gården. Sakta steg för steg bestiger mina fötter den största snöhögen som skottades upp under dagar på parkeringen innan vi gav upp. För hand såklart.

Härifrån syns alla husen. De raka raderna. Härifrån kan jag se till Lenas balkong, den som varje vår överöses med blommor. Hon brukar cykla runt när kommunen satt lökar i rondeller och i parker, gräva upp några noga utvalda. Plantera alla i sina målade lådor. Härifrån syns skolan där jag lärde mig läsa. Gården där barnen hade målat med kritor. Härifrån syns husen som staden börjat riva. En tår letar sig upp i mitt öga. En tår som rullar ner på kinden ner i snön. Det syns var den landar för den gör ett litet hål. Osynligt för de flesta men synligt för den som letar.
På väg till jobbet. Andrés kompis hade lånat mig några skidor, sagt att ”jag såg ett reportage om er på tv, värsta hjältarna va” sen hade han lånat ut sina värdefullast ägodelar. Enligt Andrés kompis berättelse hade de använts av hans farfar när han på skidor hade tagit sig ner från bergen till motståndsrörelsen i ett land som höll på att vittra sönder av hat och korruption. En annan gång sa han att de hade använts när Chile på skidor hade krossat sitt motstånd och vunnit vinter-OS, han kom inte ihåg året men skidorna var minst sagt fulla av kraft, fulla av motstånd, fulla av vilja, känslor som rymdes i pjäxor som var alldeles för stora. En fart som omvandlade livs-passagerare till OS-medaljörer och i huvudet tjöt sportkommentatorerna som om jag vore Charlotte Kalla.

Mycket är märkligt i den här historien, men det märkligaste var när det slutade snöa. Det kan verka som en självklarhet att någon gång slutar det alltid, molnen lättar men detta var inte ett vanligt väderfenomen. Det visste vi nu, självklart hade vi tvekat först men detta var naturen som grät. Mina grannar hade varje dag satt ut blommor, vackra rosor i snön. De hade bett sina böner. De hade sjungit sina sånger. De hade sett himlens smärta och försökt göra den till sin. Någon hade lagt sig i snön, smekt den långsamt och viskat tröstande ord så som man smeker ett barn som gråter.

Jag hade tagit ledigt den dagen, eller sjukskrivit mig för att vara korrekt. Själv såg jag det som strejk men hade inte råd att förlora jobbet. Hade suttit hela dagen vid det rivna bostadsområdet. någon hade satt upp en banderoll ”Ni river våra bostäder, förvisar oss längre och längre bort. Förväntar er vårt samarbete, vårt arbete men vi glömmer aldrig”. Det måste varit uppsatt under kvällen innan, för än så länge hade den inte rasat eller försvunnit in i en slöja av snö. Än lyste budskapet starkt. Mina händer var såriga, mina ben trötta. Jag skrek rakt ut. Då hände det. Jag fattade inte först. Det var som när någon skaffat nya glasögon, när något inte riktigt stämmer men du inte kan sätta fingret på vad.

Plötsligt syntes en bit av himlen, det var svårt att ta in. Jag mumlade: ”Gråter du inte längre? Eller tog tårarna slut?” En tår föll från mig egen kind, av lättnad eller sorg vet jag inte. Men denna tår gjorde ingen liten grop i snön, den rann ovanpå och lämnade en liten bäck efter sig. En liten bäck som sakta rann ner för en snöbeklädd hög, förmodligen innehållande en blandning av betong, sten och minst tre klottrade kukar. Gråt som fortsatte komma, välde ut som en skakad Coca Cola-flaska. För allt som var orättvist. För mitt liv och för mammas, för Lenas och för Andrés.

Ju fler tårar som rann och desto fler bäckar som bildades, klädde de av sakta ruinen sina vita lakan. Blottlade dess skelett. Naturen väjde undan under de pjäxbeklädda fötterna, under tårarna. En man hade letat sig ut när han sett bäcken rinna under hans fönster. Han log, som om han visste något som vi andra inte visste. Så jag ropade efter honom: ”Varför slutade hon gråta?”

Han svarade: ”Hon grät aldrig, hon tog över en kamp som vi aldrig hade vunnit, hon visade sin besvikelse och makt. Hon visade att lagar är lagar även om de är så gamla att ingen längre respekterar dem. De byggde på vittermark, men vi förlät. Nu river de istället för att de inte längre hyser respekt för dem som lever i det dolda. Hyser inte längre respekt för dem som finns men inte syns, men hon har visat var hon står. Det är dags för dig att medla.”

Illustration: Torkel Bohjort

Det känns som om röken letar sig in i varje por, klistrar sig mot varenda öppen yta. Den fastnar i håret, i kläderna. Hon försöker diskret flytta på sig så att hon hamnar på andra sidan. I den riktning dit vinden inte blåser. För att slippa få rökslingorna rakt i ansiktet.

Den unge mannen bredvid henne verkar inte ens märka. Är fullt upptagen av att dra djupa bloss från cigaretten i sin hand. Han kupar handen runt den som om den är något värdefullt, något som behöver skyddas. Hon vill skrika åt honom att han borde skydda sina lungor istället.

Varje dag dyker han upp vid busshållplatsen, den unge mannen med uppknäppt skjorta och trendkänsliga glasögon. Med en cigarett hängande ur mungipan som om den vore fasthäftad i läppen.

Borta vid korsningens rödljus ser hon den brandgula regionbussen svänga in bakom några bilar. Snart slipper hon röken. Hon skulle vilja vända sig om och be honom att sluta, men något hindrar henne. Varför skulle han lyssna på någon som henne när han inte ens verkar lyssna på sin egen kropp?

När ljuset slår om och bussen närmar sig gräver hon fram busskortet ur sin väska. Försöker undvika att se vad den unge mannen gör när bussen saktar in. Men som varje gång kan hon inte låta bli att vända sig om och iaktta händelseförloppet. Det är alltid detsamma. Alltid samma förvirrade blick, som om han blivit avbruten i något oerhört viktigt som bara måste få avslutas, och sedan det där beslutsamma uttrycket när läpparna sluter sig om cigaretten och drar ett sista bloss, drar röken in så djupt, djupt det bara går. Fingrarna som sluter sig om den ännu glödande cigaretten, beslutsamt sprätter ner den mot marken. Den lagom nonchalanta twisten med mockaskon för att släcka glöden. Om det inte hade varit så hemskt hade det nästan kunnat vara elegant. Som om rörelserna koreograferats av en dansare.

Precis som varje gång slinker han in i kön före henne och stiger på bussen. Invid hennes fötter glöder fimpen i ett vitt och orangefärgat mönster av andra slocknade fimpar.

Hon håller andan och stiger på efter, mår illa när hon tänker på hur någon liten kaja kommer att landa på marken och missta en av alla fimpar för en brödbit. Hur den kommer svälja fimp efter fimp. Föra med sig rester av cigaretter som hemliga små passagerare. Fylla sin mage tills kroppen inte längre lyfter, och allt som finns kvar är en liten livlös fågelkropp som förmultnar runt omkring sin dödsorsak. Ett fjäderbo för plastrester.

Med tanken malande slår hon sig ner längst bak i bussen, som en passagerare bland andra passagerare, och lutar huvudet mot fönsterrutan. Där ute flyger svarta fågelstreck uppe i den sommarblåa skyn.

Nästa eftermiddag sker samma sak igen, och eftermiddagen därpå och nästa igen. Sakta men säkert börjar hon mäta tiden i busshållplatser och oupplockade fimpar från passagerarna runtom henne. Det är som om de slutat bry sig.
En blåsig dag får hon nog. Det är en dag när bussen är ordentligt försenad. Den dagen röker den unge mannen sin cigarett som vanligt, ser förvirrad ut som vanligt, fimpar cigaretten som vanligt – bara för att bli förbikörd av den brandgula bussen och dess budskap. EJ I TRAFIK.

Det går som en rysning genom klungan av väntande passagerare. Besvikelsen. Ilskan. Vissa klagar högljutt över bristen på information, andra ringer irriterade samtal.

Bredvid henne stirrar den unge mannen tomt ner på sin cigarettfimp. Hon får lust att be honom plocka upp den om han ändå ska stå och stirra på den så förbannat länge. Men han hinner före. Med en djup suck fäster han en ny cigarett vid sina läppar, kupar handen och tänder den.

När bussen anländer tjugo minuter senare ligger det ytterligare tre cigarettfimpar invid mannens fötter. Runtom dem brusar det av ilskna röster, upprörda passagerare som gör sig beredda på att ifrågasätta varför det dröjt femtio minuter innan de över huvud taget får vara passagerare i ordets rätta bemärkelse.

I den surrande klungan av röster slår det slutligen slint. Den unge mannen tränger sig in i kön, men hon rör sig inte. Bara betraktar den skränande hopen som ger sig på den stackars busschauffören, högljutt klagande.

Själv böjer hon sig ner, sveper upp de fyra fimparna i en svart hundbajspåse hon har liggande i fickan. Sedan går hon på, sist av alla. Nickar vänligt och lite ursäktande mot busschauffören som ser helt slutkörd och halvt förskräckt ut.
När bussmotorerna rusar och bussen kör ut från busshållplatsen tar hon sikte på den unge mannen, slår sig ner precis bakom honom. Under hela bussfärden stirrar hon sin medpassagerare i nacken.

Där hon brukar stiga av stiger hon inte av. Istället väntar hon på att mannen framför henne ska gå av. Två busshållplatser senare plingar det till och ett litet STANNAR dyker upp på takskärmen över dem. Den unge mannen reser sig, hon gör likadant. Tack och lov verkar han vara omedveten om att den lilla kvinnan i vindjacka bakom honom inte stigit av där hon brukar. Alla hans sinnen är uppslukade av bildflödet av fötter på all världens badstränder som susar förbi nere i hans mobilskärm.

Hon går tjugo steg bakom honom hela vägen till hans portingång. Dörren hinner nästan slå igen innan hon är framme och får tag på den. Hon följer honom tyst uppför trapporna, fortsätter förbi honom när han stannar vid en dörr för att låsa upp. Efter en trappa hör hon hur dörren stängs nedanför. Tyst tassar hon nerför trappstegen och stannar till utanför dörren som den unge mannen försvunnit in genom. Tapio Virtanen. När hon har namnet och adressen nedtecknad ger hon sig av.

De följande veckorna samlar hon, varje dag en ny fimp. Från honom. En morgon när den lilla svarta påsen är fylld till bristningsgränsen tar hon sin lunchrast tio minuter tidigare än vad hon brukar och slinker in i materialförrådet i jakt på ett kuvert.

Fimparna dråsar ner i det öppna kuvertet, fläckar den tidigare så rena insidan. Tillbaka inne på kontoret blir hon stirrande på det överfyllda kuvertet. Med tanke på alla fimpar som precis glidit ner där känns det inte särskilt lockande att slicka igen det. Slutligen spottar hon på dess kant och smetar ut spottet med ett av sina visitkort, trycker till med kortet innan hon förseglar brevet.

Helst hade hon velat adressera med något sådär lagom anonymt, som: Busspassageraren som ser vad du gör. Ge det lite Big Brother-känsla. Hon fnissar till, kan se framför sig hur han står och sneglar runt omkring sig nästa gång han väntar på bussen. Trots detta avstår hon. Vill inte riskera att han minns när hon följde efter honom hem.

Vid brevlådan blir hon stående igen, fast i sin fundering. Det hade ju varit lite kul att få höra hans reaktion – hon vet ju var han bor. Hon bestämmer sig i samma stund.

När skymningen lagt sig slinker hon in genom porten. Uppe på tredje våningen släpper hon brevet genom brevinkastet, väntar en stund. Ingenting händer.

Hon är redan på väg nerför trappan då hon hör släpande steg innanför dörren.
Sedan tystnad, som följs av ett: ”Vad fan?”
Leende stannar hon i trappan. I detsamma smälls dörren upp. Den unge mannen stirrar, från kuvertet till henne.
”Vad fan vill du?”
Det sjuder i henne. Alla rökindränkta eftermiddagar av uppdämd ilska samlar sig som en knut i bröstet. Briserar.
”Vill?! VILL?! Din jävla ärkeidiot! Vet du hur många cigaretter som slängs på marken årligen bara i Sverige? 744 600 000 fimpjävlar! Fattar du hur mycket det är? Det är hälften av allt skräp i svenska städer! 744 miljoner fimpar rakt ner på marken. Marken där fåglar letar mat, sen spolas deras döda kroppar upp på stränder med magar fyllda av plast och tungmetaller och skit …” Hon ställer sig riktigt nära honom och väser fram orden. ”Världen dör på grund av sådana som dig.”
Hon lämnar honom stående i dörrhålet och stormar nerför trappan.

En vecka senare har hon inte sett skymten av den unge mannen vid busshållplatsen. Hon hoppas att han aldrig vågar ta bussen därifrån igen.

Nycklarna skramlar medan hon låser upp sin ytterdörr. Innanför blir hon stående. Ett vagt fladdrande letar sig ut i hallen från köket. Ljudet av vingslag och sedan ett kraxande. Vad i hela … Det är allt hon hinner tänka innan en tilltufsad kaja kommer utflygande ur rummet närmast hallen.
Den svarta fågeln flaxar panikslaget, irrar skrämt runt uppe i taket.
Först förstår hon ingenting. Sedan blir hon rosenrasande. Han måste ha klämt in den stackars fågeln genom brevinkastet!

Efter flera misslyckade fångstförsök får hon tag på den utmattade stackaren med barnbarnens fjärilshåv. Försiktigt sveper hon in kajan i en filt och cyklar raka vägen till djursjukhuset. När fågeln omhändertagits för att röntgas och bli spjälkad får hon hälsa på den, stryka försiktigt med fingrar längs lena svartblå fjädrar. Ute vid disken ber hon dem att skicka räkningen till den unge mannens adress.

Efter helgen stöter hon på honom vid busshållplatsen igen. Den här gången söker han hennes ögonkontakt innan han fimpar cigaretten mot papperskorgen och petar ner den däri. Borta är de eleganta knycken, rörelsen känns förlägen.

Hon nickar tillbaka mot honom. Han kommer fram och ställer sig bredvid henne. Efter en stunds tystnad vänder han sig mot henne.

”De skickade med röntgenbilderna. En snusprilla, två tuggummin och fem fimpar, det var vad de fick ut när de magpumpade det stackars skrället.” Tystnaden mellan dem växer sig stor.

Han harklar sig. ”Brukar de hitta sånt i fåglar?” Hon ser att han äntligen förstår.
Försiktigt undrar han hur fågeln mår.
”Den kommer att återhämta sig”, svarar hon. ”Hur visste du var jag bor?”
”På insidan av kuvertet hade du råkat få med ett avtryck av ditt visitkort. Laine Viklund?”
Han avbryts av bussen som saktar in. Framför dem slutar en tonårstjej röka och sprätter iväg sin cigarett innan hon stiger på deras buss.

Laines och Tapios blickar möts. Han böjer sig ner och plockar upp fimpen.
”Har du ett kuvert?”
Hon nickar och de stiger in efter tjejen. Två passagerare med en ny slutdestination.

Illustration: Torkel Bohjort

Med novellen ”Något rött flimrar förbi” vinner Fanny Tengros Smålits novelltävling år 2022. Stort Grattis! Fanny kommer att medverka på SmåLit 4 februari, i programpunkten ”Ökat intresse för att skriva”, kl 11.15–11.45 då hon får motta SmåLits novellpris och en prissumma på 10 000 kronor.

Novelltävlingens jury motiverade sitt val med följande formulering:
”Något rött flimrar förbi” är en känslosam och symbolladdad novell om en far och en dotters farväl, där temat motstånd speglas på ett subtilt sätt. Novellen öppnar med sina många lager upp för samtal om svåra frågor och antyder det som aldrig uttalas.

Temat för årets novelltävling var ”Motstånd” och Fannys novell är en sordinerad berättelse om en far och en dotter:
– Jag ville skriva om ett avsked där bara en vet om att det är sista gången man träffas. Livet är sådant att man inte alltid vågar säga som det är, säger Fanny Tengros, Fanny har skrivit i hela sitt liv, men det var först för några år sedan som hon började skriva riktiga manus. Noveller har hon bara skrivit ett år.

Ytterligare tre noveller har fått ett hedersomnämnande av juryn:
”Vittra” av Saga Samuelsdotter
”Molnen och måsvägen” av Tuva Richert
”Glöd ” av Marie Metso

Stort Grattis till er alla!

Vinnarnovellen publicerades på julafton i Jönköpings-Posten, Värnamo Nyheter, Tranås Tidning och Smålands-Tidningen, och två av de hedersomnämnda novellerna publiceras i varierade tidningar under mellandagarna.

Tack till årets jury: Elin Ihreborn, litterär konsult och förläggare i Jönköping, Johanna Hammarström, t.f. bibliotekschef Tranås stadsbibliotek, Denise Kylvik, gymnasiebibliotekarie Eksjö Stadsbibliotek, Ionna Chaliazis, bibliotekarie Värnamo stadsbibliotek och Henrik Hermansson, utvecklare litteratur som konstform, Region Jönköpings län.

Illustration: Torkel Bokhjort

Det var med vingar döden kom. I ett svep landade hon innanför mitt skal.

”Steglitsen får mig att tänka på dig”, hör jag pappa genom ett töcken.

Jag skakar på huvudet. I nästa sekund har fågeln flugit i väg. Det gör inget. Jag vet hur den ser ut. Så många gånger som jag har suttit på verandan i farmors gungstol med varma koppar och sett dem äta upp mer frön än vi hade råd med. Fåglarna i sin tur fick mig att äta fler bondkakor än jag borde ha gjort. Deras röda huvuden höll fast min blick så länge att det min hjärna annars pockade på suddades ut. Hellre pickande näbbar på det mjuka gräset än att påminnas om mörkret. Mörkret som bara skulle lägga sig, stilla, tyst och obehagligt.

Vi sitter på en parkbänk. Pappa och jag. Det är bara en kvart kvar tills tåget rullar in på stationen. Det är vår sista tid. En kvart.

Jag drar halsduken om mig. Blundar och absorberar solstrålarna mot kinden. Det är märkligt det här, varje år hänförs jag av alla de färger som löven frambringar, att jag aldrig hann vänja mig. Har pappa hunnit?

Jag ser på honom. Undrar vem han är, där inne. Jag undrar varför det skulle krävas ett datum för att jag skulle börja fundera över en sådan sak som vad ens förälder gjorde innan jag fanns. Kanske är det för att jag hellre klurar på det, än det motsatta.

”Blir det några svamppromenader i höst då?”

”Va? Ja… det blir det väl”, säger pappa och rycker på axlarna. ”Varför undrar du det? Du brukar inte visa så stort intresse ens när jag häller över korgen med all svamp på köksbordet”. Han skrattar lätt.

”Jag bara undrar”, säger jag. ”Vad ska du göra med den då? Svampen?”

Pappa ser på mig. Jag vänder bort huvudet och ser mot lövskogen. Tänker på det där japanska ordet, komorebi, om hur vackert det är när solstrålarna silar genom lövverken. Det är verkligen det, vackert. Det ser ut som att varje blad når sin fulla potential. Kan löv sträcka på sig? Jag undrar hur det blir sen, blir det bara svart allting? Som att en ridå dras för. Färdiglevt.

”Sandra?”

Jag vänder mig tillbaka.

”Hörde du? Jag gick igenom det viktiga med att hantera svampen sedan, när du kommer hem. Kom ihåg att inte använda tidningar, det är bätt…”

”Ja”, säger jag och nickar tydligt.
Pappa ler. Hans skägg har växt längre än vanligt, vita strån täcker kinderna. Jag motstår en impuls att sträcka ut en hand och känna. Försäkra mig om att han verkligen finns här, att han kommer fortsätta raka sig och betrakta sin spegelbild genom dimman. Det är vad han kommer göra, jag ser det så tydligt. Och med åren kommer han lägga märke till nya rynkor. De har blivit fler nu, de senaste åren. Han tycks inte lägga märke till dem, just som han inte kan se när något går djupare än så.

”Du får skicka bilder sen, så kan jag försäkra dig om att du inte plockat fel svamp. Jag skulle aldrig förlåta mig om nå …”

Två ungdomar bromsar tvärt in framför oss. Jag drar reflexmässigt händerna för öronen. Ljudet från gruset och deras tjut får det att skäras i öronen. Mina trumhinnor måste ha blivit så sköra. Tysta iakttar vi dem trampa vidare på sina cyklar, fulla av skratt.

Jag plockar fram telefonen i fickan och ser på klockan. Låser skärmen och ser min egen spegelbild på den svarta rutan. Håret hänger stripigt. Några strån klamrar sig fast i de andra, vill inte falla ner. Blicken, vem tillhör den?

”Hur var det när du var som jag?” säger jag och lägger tillbaka telefonen i fickan.

”Hur då menar du?”

Frågan blir hängande. Svävar i väg med ett gäng kråkor som hackar med sina näbbar i en soptunna och får tag i några strips. Jag rynkar på näsan.

”Jag läste aldrig vidare, det gjorde jag inte.”
”Ångrar du dig?”

”Det är så länge sen. Folk säger ju att man inte ska ångra något, men …”

”Men?”

”Du gör klokt i att läsa på universitet, som till och med flyttar till en annan stad för något du brinner för…” Jag ler försiktigt.
”Världen kommer bli en bättre plats tack vare dig”.

Jag drar efter andan. Fokuserar på att trycka ut den uppdämda luften och dra in ny, långsamt. Andas in, ut.

”Jag var så vårdslös när jag var ung, så impulsiv och det känns som att jag bara lekte runt. Innan jag fick dig förstås.” Det är nästan att jag ser hur det vattnas i hans ögon. Jag ser hastigt bort, blinkar gång på gång.

”Jag kommer sakna dig”, säger jag och hoppas att den tjocka halsen inte märks av.

”Men vi ses ju snart”.

Han ler så där stolt som bara en förälder kan göra. Rofyllt ser han bort över parken. Ser på andra barn som springer efter bollar och hur de cyklar och jag tänker att allt de vill är att det ska gå bra för dem. Barnen. I livet. Bara de får vara vid liv.

Jag kan bara nicka. Inuti försöker jag föreställa mig hur det skulle gå till. Vad jag kommer kunna göra för att få se honom, bara vetskapen skulle lugna.

”Se där, där kommer den igen”, säger pappa och pekar på bänken mittemot oss, ”nu är den allt nyfiken”.

Steglitsen brukar inte komma så nära. Det var länge sedan jag så tydligt kunde se färgerna. Rött, vitt, svart, gult och gråbrunt. När jag var liten sa jag att den såg ut som en papegoja. Det tycker jag fortfarande. Motvilligt tränger ett leende fram och jag glömmer av att hålla ihop. En tår rullar långsamt längs ena kinden.

Pappa lägger en hand på mitt ben. ”Det kommer att bli bra, ska du se. Alla är nervösa i början men tänk så många kompisar du kommer få, som är intresserade av precis det du är!

Studenttiden är något man bär med sig hela livet. Så passa på att njuta”.

Han kramar till med handen och skakar lätt mitt ben.

Jag biter mig i läppen. Ser enträget på bänken framför oss. Den är tom nu. Fågeln måste ha flugit till en äng där det fanns fler småkryp och flugor att mumsa på.

”Vad säger du?”, säger han. Pappas ord är som en polarvind och jag vill bara stänga fönstret. ”Ska vi röra på oss?”
Inte än. Låt mig få en minut till.

”Kom nu Sandra, jag vill inte av misstag ha kvar dig en vecka extra bara för att du missar tåget ska du veta”.

Han ler finurligt.

”Jag skojar bara. Du får komma hem och hälsa på så ofta du vill”.

Pappa räcker mig en hand, drar upp den kropp som blivit så tung av att samla tankar. Tillsammans går vi bort mot perrongen. Jag ser ner på våra skor som går i takt. Om jag har något att säga, är det nu det gäller. Varför har det mörka så svårt ta sig ut?

Tåget rullar in strax efter att vi kommit fram. Väskor och resenärer står och trängs på perrongen. De försöker dölja hur otåligt de trampar. Mina ben står som fastfrusna.

När tåget stannat och det blir min tur sliter jag loss skorna från marken. Blir stående med ena foten på trappsteget.

”Kom igen, det är fler som vill stiga på”, hör jag en mansröst bakom mig.

Jag fortsätter gå och hör hans stönande och hur väskan slår mot väggarna.

”Vill du ha hjälp?”

”Jag klarar mig!”

Jag biter ihop och tar de sista klivet uppför trappstegen. Lyfter upp handen och vevar med den framför dörren. Den verkar inte fungera, går det så fort?

Mannen bakom mig får återigen rycka in. Jag glider snabbt ner på min plats, den första till vänster längst in mot fönstret. Hänger upp jackan på kroken och ställer väskan på bordet.

Sätter mig på sätet och lutar mig tillbaka. Vilar pannan mot stolkanten och ser mot stationen.

Sundsvall C. Jag läser bokstäverna igen. Och en gång till så att de hoppar runt.
Tåget gungar till och stationen börjar försvinna. Jag får luta mig fram för att se pappa gå längs perrongen.

Då smäller det till på rutan.

Jag rycker till. Vet inte om det var minnet som uppenbarade sig så tydligt. Känslan efter domen. Hur livet i ett slag grusades. Hjärtat rusar. Hur kan någon vitklädd komma med något så mörkt? Eller var det rutan rakt framför mig?

Synen klarnar och jag ställer mig på tå för att se ut. Pappa har börjat springa, han måste ha hört det också. När han stannar ser han ner på något som ligger där, alldeles vid kanten.

Han slår handen för munnen och då ser jag vad det är.

En fågel med något rött på.

Jag möter pappas blick genom den grumliga rutan.

Av Fanny Tengros, vinnare av SmåLits novelltävling 2022.

Den 1-4 februari 2023 arrangeras den åttonde upplagan av Smålands litteraturfestival i Eksjö, Tranås, Värnamo och Jönköping. Det blir fyra dagars festival på fyra orter med ett dags- och kvällsprogram

– Vi har ett sjuttiotal programpunkter på många scener och med både djup och bredd i innehåll Här finns något för alla, säger Ulrica Widegren, projektledare för SmåLit. I Värnamo arrangeras ett boktorg under fredagen den 3 februari. Sista finaldagen, den 4 februari, blir det en stor bokmässa med kring åttio utställare i Jönköping. Programmet kommer innehålla fördjupande scensamtal med författare på kvällarna. Dagsprogrammen är kostnadsfria och omfattar barnföreställningar, debatter, författarsamtal inom flera genrer och bokmässa. Årets tema är ”Motstånd”.

SmåLit startar i Eksjö onsdag 1 februari, fortsätter på torsdagen i Tranås och flyttar till Värnamo på fredagen. Festivalen avslutas med final i Jönköping lördag 4 februari, då bokmässan öppnar i Stadsbiblioteket, Jönköpings läns museum och Arkivhusets lokaler. Författare, förlag och kulturaktörer presenterar aktuella böcker och projekt.

SmåLits Migrantpris 2022 gick till författaren Maxim Grigoriev och romanen Europa.
– Det är en stor ära, hälsar han från ett kafé i Paris.

Juryn för Smålits Migrantpris 2022 skriver i sin motivering:
”Maxim Grigoriev har skrivit en exilroman som visar lockelsen i att tillhöra Europa, men också hur skör och förgänglig tillvaron blir för den som lämnar sitt hemland. Med sin idédrivna roman ”Europa” har han på ett formidabelt sätt förmedlat förlust, främlingskap och huvudpersonens rotlöshet, både i samtiden och i det inre själslivet.”

Maxim Grigoriev föddes i Moskva 1980 och flyttade 13 år gammal med sin mamma till Sverige. Senare flyttade han till Berlin för att översätta från ryska och kom i kontakt med stadens historia som ett av Europas två centrum för ryska migranter. Det andra var Paris. Där bor han nu och det var där idén till romanen Europa föddes för flera år sedan. Romanen gavs ut 2021 och blev snabbt uppmärksammad med EU:s litteraturpris. Den har även tilldelats SvD:s litteraturpris.

I romanen Europa befinner sig karaktärerna i olika stadier av exil i Paris. Huvudpersonerna är ryska migranter och omger sig med hemlandets litteratur, men är i grunden hänvisade till varandra. Maxim Grigoriev låter romanens berättare leta efter nycklar till sin självvalda exil i litteraturen, i sitt liv och i sin döda beskyddares efterlämnade anteckningsböcker. I romanens idédrivna form är berättarens tankevärld vidöppen och flyter mellan intryck och känslor genom åren.

– Jag ser mig själv som en ganska teknisk författare. Att nå ut till så många andra känns både oväntat och fint, säger Maxim Grigoriev.

Maxim Grigoriev kommer att motta Migrantpriset vid årets Smålit som pågår 3-5 februari. Han kommer att delta i författarsamtal i Tranås den 3 februari och i Värnamo den 4 februari. Prisutdelningen sker den 5 februari på Jönköpings stadsbibliotek.

Foto: Miguel Ribeiro Fernandes

Med novellen ”Du och jag” vinner Anna Enbom nu Smålits novelltävling år 2021, bland 115 insända tävlingsbidrag. Med vinsten följer en prissumma på 10 000 kronor.

Novelltävlingens jury motiverade sitt val av vinnaren med följande formulering:
”Du och jag” är en berörande novell om en människas längtan efter ett sammanhang som inte längre finns kvar. Författaren sätter ord på känslan av saknad och en önskan om att hålla kvar minnet av den man älskar. Det är en vackert skriven berättelse, som sträcker sig bortom sinnevärlden och leder till en upptäcktsfärd som ger nya perspektiv

Temat för årets novelltävling var ”Upptäcktsfärd” och den yttre handlingen i Anna Enboms berättelse är en, till synes vardaglig, utflykt. Men berättarens tankar går längre än så.
– Jag tycker om att skriva lite diffust och ville beskriva en inre upptäcktsfärd, säger Anna Enbom. Hon tycker att novellen ska ses som en påminnelse om att ta sig tid med den man älskar.
– Man tänker gärna att det snart blir lugnare och så skjuter man upp mycket, som kanske aldrig blir av.

Anna Enbom är tidigare sörmländsk mästare i Poetry slam. Förutom poesi skriver hon också noveller, en påbörjad roman och översätter.

Ytterligare tre noveller ger juryn ett hedersomnämnande:
”Silverhud” av Achillea Dahl
”Ögonblick” av Marie Metso
”Döden och döden” av Sebastian Lindström

Vinnarnovellen publiceras på julafton i Jönköpings-Posten, Värnamo Nyheter, Tranås Tidning och Smålands-Tidningen, och samtliga tre hedersomnämnda noveller publiceras i varierade tidningar under mellandagarna.

Stort tack till årets jury: Elin Ihreborn, litterär konsult, Johanna Hammarström, bibliotekarie, Oskar Källner, författare, Peter Feurst, kulturredaktör, Tina Swenson, biblioteksassistent

Illustration: Marie Johansson Flyckt

Det är som att du inte är här längre. Ibland hör jag dig mumla. Sen vet jag inte om det var du eller ljudet från en tv i ett annat rum. Det är alltid människor nånstans som väsnas och tittar på tv.

Vi går ut och sätter oss. Vi kan sitta här vid dammen, den som har en palm i mitten. Men det är bara en skulptur, ingen riktig palm. Det brukar finnas fåglar här. Du tycker om att titta på fåglar. Du tycker till och med om dom små smutsgula. Det är tur, för det är mest såna fåglar som finns här. Jag som ville se flamingor och pelikaner.

Jag är trött på den här dammen. Och stenarna och asfalten. Jag vet, det är en fin utsikt, det är inget fel på den. Men det är som en tavla jag har tittat på så länge att jag har blivit mätt och illamående och jag vill inte titta längre utan komma in i tavlan någon gång, men när jag närmar mig tavlan är det bara en hård platta och färgkladd.

Undrar vad skatan håller på med. Kliar den sig? Hugger den efter mask? Eller har den blivit galen? Det rör sig så snabbt att den har blivit ett virrvarr av fjädrar. Den rör sig så snabbt att den ser ut som två fåglar.

Nu flög den iväg. Jag förstår den. Jag vill också härifrån. Kom, vi går.

Vi tar den här vägen. Jag tror att jag har gått den förut. Jag minns inte vart den leder men det gör detsamma. Vi är pensionärer, vi har inga tider att passa.

Titta på alla träd. Det måste vara skogen som börjar där. Vi går in. Var inte orolig, vi ska inte gå långt. Vi håller oss nära bebyggelsen.

Ser du skatan under trädet? Den står där och vaktar ingången till skogen. Den säger att vi är välkomna in. Kanske är det samma skata, den som var galen och rörde sig så snabbt att den blev två fåglar och inte behövde vara ensam. Hur tror du att den kan bevara sina färger så klara? Magen är kritvit och huvudet är kolsvart. Och så har det fastnat regnbåge på stjärtfjädrarna. Den är minst lika fin som en pingvin. Dom svenska fåglarna är lika märkvärdiga som fåglarna i andra länder. Du brukade säga så, och jag förstår dig nu, när jag tittar noga.

Det luktar annorlunda i skogen. Det luktar kallt och frisk och lite ruttet. Som ett kylskåp, om man hade multnande löv i kylskåpet istället för mat. Vi fortsätter längre in, jag vet att skogen är din favoritplats. Vi går där det är upptrampat, sen svänger vi av där det är mindre upptrampat och fortsätter tills vi hamnar någonstans där ingen verkar ha trampat. Kommer du ihåg att vi brukade göra så? Du kallade det för upptäcktsfärd.

Vi sätter oss på stenen en stund. Jag behöver vila. Det behöver du också göra, du har ju så dåliga knän. Känn på mossan, den grå mossan, vad hård den är. Den gröna mossan känns inte alls som jag trodde. Jag trodde den skulle vara mjuk, men det är den inte, och inte heller hård. Den ville vara stark men den orkade inte och gav upp.

Jag tror att vi har suttit på den här stenen förut. Eller så var det en annan sten. Alla stenar är så lika. Du brukade känna på mossan, som vi gör nu, och ville att jag också skulle känna, men jag suckade bara. Du berättade vilket som var mossa och vilket som var lav. Men jag lyssnade inte. Du kan väl berätta det nu istället, nu lyssnar jag.

Titta på grenarna därborta. Det ser ut som en kronhjort har fastnat med kronan i trädet. Kom, vi går närmare, vi bryter av en gren. Se så vit den är inuti, som ett ben. Håll den nära näsan, den doftar syrligt och gott. Jag förstår att djuren vill äta grenar. Dom doftar som liv.

Jag märker att du är gladare nu. Det är jag också. Det var sånt här du tyckte om att göra. Att gå runt i skogen och känna och lukta. Du kallade det upptäcktsfärd. Förlåt att jag kallade det promenader. Jag ville hellre resa och se världen. Men jag kallar det upptäcktsfärd nu.

Vi sätter oss en stund. Det är fuktigt på marken men inte så farligt. Mossan på marken är mjukare än man tror, mycket skönare än mossan på stenen. Känner du hur vi sjunker ner i mossan? Du sjunker inte lika djupt som jag för du är tunnare, men mossan tar emot dig också. Vi har det bra här. Det är som att vi sitter i vardagsrummet och tittar på utsikten genom fönstren, fast det finns inga fönster och vi sitter mitt i utsikten.

Nu måste vi upp och röra oss lite. Sitter vi kvar kanske vi somnar. Det går inte, vi har så mycket att upptäcka tillsammans.

Det är några gröna löv kvar på träden. Jag vill känna på dom. Känn på linjerna, dom sticker upp lite. Linjerna i våra händer sticker inte upp, men jag tycker ändå att det ser ut som händer. Två händers linjer som försöker nå varann. Undersidan av lövet är mycket mjukare än ovansidan. Det är som med mina armar. Utsidan är torr men insidan är mjuk. Men du tyckte om båda sidorna.

Min kappa är fuktig på ryggen. Har det regnat? Jag vill inte ha den längre, jag rör mig lättare utan den. Den får hänga på trädgrenen.

Jag behöver vila. Jag lutar mig mot tallen lite grann. Du kan också luta dig. Vi håller om trädet tillsammans. Känn på barken. Barken är slät men mellan barkbitarna är det vasst, om jag trycker hårt fastnar fingrarna där. Jag vill fastna, så att vi kan stå här tillsammans för alltid.

Var inte rädd för det som ser ut som armar som sträcker sig efter oss. Det ser bara ut så för att det börjar skymma. Nej, vi ska inte gå tillbaka. Jag tänker inte vända om, inte när du äntligen är nära mig. Jag vet att du är rädd om mig men du behöver inte vara orolig, jag klarar mig.

Det är nästan inga träd här. Vi måste ha kommit utanför skogen. Titta vad röllekan lyser mot den mörka marken. Vi plockar den. Den doftar inte som en blomma, men den luktar gott, som salva. Tror du att den går att äta? Jag ska smaka lite. Nej, det var inget vidare. Men där är äpplen på marken. Det är bara små kart, men det gör inget, jag är så hungrig. Usch, det gör ont i tänderna. Det går inte att äta men det var lika bra, jag vill vara hungrig. Ju hungrigare och tröttare jag är, desto närmare kommer du. Du är jättenära nu, jag kan känna dig andas mot min kind.

– Men hej Anita, har du kommit för att hälsa på?
– Jag bara går lite.
– Vad trevligt. Men jag kan ta den där. Det är inte meningen att man ska äta kastanjerna.
– Det vet jag väl.
– Är du ute alldeles ensam?
– Jag vill vara med Gösta.
– Det är långt till kyrkogården. Har du ingen som följer med?
– Jag känner mig inte ensam.
– Du kanske vill ha skjuts. Då slipper du gå hela vägen.
– Nej, jag vill inte.
– Men vet du, jag tycker vi tar och ringer Österliden, dom saknar dig säkert.
– Dom saknar mig inte.
– Jag tror nog att dom undrar var du är nånstans. Kom med in så ringer vi.
– Jag vill inte.
– Men du kan väl komma in och dricka kaffe i alla fall. Det är varmt och skönt inomhus. Den där koftan kan inte värma mycket.
– Rör mig inte!
– Förlåt, men var snäll och gå ingenstans. Jag ska bara in och ordna en sak, ringa ett kort samtal bara, så kommer jag tillbaka.

Nu är vi säkra igen. Den där grabben har jag känt länge, han är lite speciell, jag tyckte bättre om honom när han var liten. Nu har vi sluppit honom i alla fall.

Jag vet att du är trött. Men vi måste fortsätta. Du ser lamporna som lyser bakom träden, det är hus. Vi måste gå åt andra hållet, så att vi får vara ifred. Skynda på nu, men akta dig för rötterna på marken. Dom slår mot skorna när när vi går och då är det lätt hänt att snubbla.

Vi vilar ett tag. Vi lutar oss mot trädet, det tar emot oss. Ser du fläcken på trädet? Den är svårt att se i mörkret men du ser om du lutar dig närmare. Det är ingen fläck, det är en spindel. Den liknar en gråsugga med långa ben. Jag vill klappa den. Den smiter. Ser du hur kroppen vajar när den går, det är som om benen är fjädrande. Nu nuddade jag den. Det är som att klappa luft. Oj den ramlade. Men vi behöver inte vara ledsna, den dog inte. Och vi har varandra, det är det viktigaste.

Nu måste vi gå vidare. Jag ser inga hus längre men det är bäst att vi fortsätter. Var försiktig. Det lutar. Men det är inte marken som lutar, det är tuvorna. Dom syns inte men när vi trampar på dom blir det mjukt under foten och vi börjar vingla.

Vänta på mig när jag kissar. Nu skrattar du va? Du trodde att jag var för fin för att kissa i skogen. Jag gjorde det inte ens när jag var barn. Fan, det kom på strumporna. Men det gör detsamma, dom torkar säkert.

Vänta, vi sitter kvar en stund. Jag orkar inte resa mig. Det är mörkt men vi behöver inte vara rädda för mörkret. Man tror att det finns något tungt och tjockt i luften när det är mörkt. Men det gör det inte, det är samma luft som när det är ljust, bara att det är mörkt istället. Hör du vinden? Jag tycker om vinden ikväll. Den har blandat sig med dina viskningar. Det är skönt att höra din röst i öronen och inte bara i huvudet.

Det där trädet som lutar, visst är det bekant? Jag tror att vi har gått förbi det flera gånger. Vilken strapats det blev. Och alldeles för tunnklädd är jag.

Där är vatten. Det måste vara Emån. Kom, vi går närmare. Det är inte farligt, vi ska bara känna på vattnet. Stick ner handen, såhär som jag gör. Det är bara kallt en sekund och sen är det skönt. Känner du vattnet virvla kring handen?
Jaja, vi går härifrån. Jag vet att du är orolig för att jag ska ramla i vattnet. Vi lägger oss i mossan istället. Lägg armen under mitt huvud. Ser du stjärnorna? Det är ingen skillnad om vi är i Vetlanda eller Alperna. Förlåt att jag tjatade om att resa utomlands. Du förlåter mig, och jag förlåter dig för att du var envis. Jo, det var du. Du ville också ha den där husvagnen, men du skulle bestämt betala själv. Jag väntade länge på att åka husvagn med dig och när du sparat ihop pengarna var dina knän trasiga.

Jag är trött. Vi måste röra på oss så att vi inte somnar. Jag kan inte somna, inte nu när jag har dig nära mig. Kom, jag vet att marken inte är rak men vi går försiktigt. Jag tar emot dig om du faller.

Jag är hungrig. Har du ingenting med dig? Du brukar ta med termos och smörgåsar och kakor. Tre kakor. En till mig och en till dig och den sista till mig. Jag tyckte om att gå på picknick med dig. Du trodde att jag ville ha lyx och dyra resor men så var det inte. Jag ville bara ha mer tid med dig. Du jobbade långa dagar fast du inte ens tyckte om ditt jobb. Vi kunde ha gått i pension samtidigt. Det spelar väl ingen roll vems pengar vi levde på. Det var våra pengar, som kunde gett oss så mycket, vi kunde gått på så många upptäcktsfärder om du inte jobbade hela tiden. Vad ska barnen med pengarna till? Dom kommer att bränna arvet direkt. En större pool och en ny bil och så är allt borta. Dom försöker lägga beslag på huset också. Ingenting är sig likt där, dom har låtit en massa människor flytta in. Jag får inte vara ifred för alla människor, jag är övervakad som i ett fängelse, och jag vet dom skrämmer bort dig och att det är därför jag inte hör dig längre. Men jag hör dig nu. Alldeles tydligt. Och svaret är ja. Jag vet att du gjorde det fast du aldrig sa det. Du sa det på andra sätt.

Jävlar. Äh, det var inte så farligt. Jag landade mjukt, det var bara pannan som landade hårt. Räck mig din hand, jag är så trött att jag knappt orkar resa mig. Nej vi ska inte ligga kvar på marken och sova. Jag vill fortsätta röra mig så jag kan fortsätta höra din röst.

Hör du djuret som väser? Vi går fram försiktigt och tittar vad det är. Det är inget djur. Det är vatten som är svart som olja. Vi kanske har gått så långt att vi kommit till havet. Nej, det är inte havet, det är bara Emån. Men Emån är också bra för jag behöver tvätta ansiktet, det finns något klibbigt i ansiktet. Jag ska doppa fötterna också. Hjälp mig av med skorna. Och strumporna, dom är blöta. Doppa fötterna du också, det är lite kallt men det är mest skönt. Det känns som att vattnet kramar fötterna.

Jag ska inte sova, bara luta mig tillbaka. Fortsätt prata med mig så håller jag mig vaken. Ta min hand, och lägg den din andra hand på mitt ansikte. Inte pannan, jag har ont där, lägg den på kinden. Ta inte bort handen från min kind, ta aldrig bort den. Jag ska bara blunda en stund. Om jag somnar, lova att du är kvar när jag vaknar

Nu lanserar Smålit en litterär karta för Jönköpings län. 24 besöksmål med koppling till kända författare och böcker har valts ut. Via den digitala kartan kan du lyssna på inlästa stycken ur böckerna via din telefon.

– Tänk så fint att ta med en vän, familjen, eller bara åka på en egen tur och upptäcka en ny plats. Och där kunna få en glimt av vad människor har tänkt och känt tidigare på just den platsen. Jag tror det kommer väcka en nyfikenhet att läsa mer, säger Smålits projektledare Rebecca Lidén.

Under våren fick läsare och bibliotekarier i länet skicka in tips på platser som har blivit omskrivna eller där kända författare har bott och arbetat. Runt 150 förslag kom in och av dessa valde en urvalskommitté ut 24 särskilt intressanta besöksmål. Miljöerna är hämtade från klassiska texter av Mark Twain, Viktor Rydberg och Astrid Lindgren, men också från samtida verk av Sara Stridsberg, Zulmir Bečević och Majgull Axelsson.

– Det är så lätt att bli hemmablind både när det gäller litteratur och utflyktsmål. Med Smålitkartan vidgas dina vyer i båda avseendena, utan att du behöver lämna länet, säger Lars Alkner, kulturchef i Värnamo, som har suttit med i urvalskommittén för Smålitkartan.

Alla besöksmål har märkts ut på en digital karta på Smålits hemsida. Där kan man lyssna på ljudfiler, där skådespelare från Smålands musik och teater har läst in texter ur böckerna. Smålitkartan kommer också att spridas som en tryckt folder via biblioteken, samt publiceras i sommarbilagan i länets lokaltidningar.

– Att lyfta fram hur en stad eller region skildras i litteraturen är ett sätt att förvalta det egna kulturarvet. Genom författarnas ord ser vi vår hemmiljö och historia ur andra perspektiv. Vi ser det vackra, men också det smärtsamma och det fula, säger Emilia Söelund som är kulturredaktör på Jönköpings-Posten