NYHETER

Nu planeras den åttonde upplagan av SmåLit

Den 1-4 februari 2023 arrangeras den åttonde upplagan av Smålands litteraturfestival i Eksjö, Tranås, Värnamo och Jönköping. Det blir fyra dagars festival på fyra orter med ett dags- och kvällsprogram.

– Vi räknar med att kunna erbjuda en festival med program från många scener och en bokmässa sista finaldagen i Jönköping. Programmet kommer innehålla fördjupande scensamtal med författare på kvällarna. Dagsprogrammen är kostnadsfria och omfattar barnföreställningar, debatter, författarsamtal inom flera genrer och bokmässa. Årets tema är ”Motstånd”.

SmåLit startar med förfest i Eksjö onsdag 1 februari, fortsätter på torsdagen i Tranås och flyttar till Värnamo på fredagen. Festivalen avslutas med final i Jönköping lördag 4 februari, då bokmässan öppnar i Stadsbiblioteket, Jönköpings läns museum och Arkivhusets lokaler. Författare, förlag och kulturaktörer presenterar aktuella böcker och projekt.

Maxim Grigoriev fick SmåLits Migrantpris 2022

SmåLits Migrantpris 2022 gick till författaren Maxim Grigoriev och romanen Europa.
– Det är en stor ära, hälsar han från ett kafé i Paris.

Juryn för Smålits Migrantpris 2022 skriver i sin motivering:
”Maxim Grigoriev har skrivit en exilroman som visar lockelsen i att tillhöra Europa, men också hur skör och förgänglig tillvaron blir för den som lämnar sitt hemland. Med sin idédrivna roman ”Europa” har han på ett formidabelt sätt förmedlat förlust, främlingskap och huvudpersonens rotlöshet, både i samtiden och i det inre själslivet.”

Maxim Grigoriev föddes i Moskva 1980 och flyttade 13 år gammal med sin mamma till Sverige. Senare flyttade han till Berlin för att översätta från ryska och kom i kontakt med stadens historia som ett av Europas två centrum för ryska migranter. Det andra var Paris. Där bor han nu och det var där idén till romanen Europa föddes för flera år sedan. Romanen gavs ut 2021 och blev snabbt uppmärksammad med EU:s litteraturpris. Den har även tilldelats SvD:s litteraturpris.

I romanen Europa befinner sig karaktärerna i olika stadier av exil i Paris. Huvudpersonerna är ryska migranter och omger sig med hemlandets litteratur, men är i grunden hänvisade till varandra. Maxim Grigoriev låter romanens berättare leta efter nycklar till sin självvalda exil i litteraturen, i sitt liv och i sin döda beskyddares efterlämnade anteckningsböcker. I romanens idédrivna form är berättarens tankevärld vidöppen och flyter mellan intryck och känslor genom åren.

– Jag ser mig själv som en ganska teknisk författare. Att nå ut till så många andra känns både oväntat och fint, säger Maxim Grigoriev.

Maxim Grigoriev kommer att motta Migrantpriset vid årets Smålit som pågår 3-5 februari. Han kommer att delta i författarsamtal i Tranås den 3 februari och i Värnamo den 4 februari. Prisutdelningen sker den 5 februari på Jönköpings stadsbibliotek.

Foto: Miguel Ribeiro Fernandes

2021 års vinnare i SmåLits novelltävling

Med novellen ”Du och jag” vinner Anna Enbom nu Smålits novelltävling år 2021, bland 115 insända tävlingsbidrag. Med vinsten följer en prissumma på 10 000 kronor.

Novelltävlingens jury motiverade sitt val av vinnaren med följande formulering:
”Du och jag” är en berörande novell om en människas längtan efter ett sammanhang som inte längre finns kvar. Författaren sätter ord på känslan av saknad och en önskan om att hålla kvar minnet av den man älskar. Det är en vackert skriven berättelse, som sträcker sig bortom sinnevärlden och leder till en upptäcktsfärd som ger nya perspektiv

Temat för årets novelltävling var ”Upptäcktsfärd” och den yttre handlingen i Anna Enboms berättelse är en, till synes vardaglig, utflykt. Men berättarens tankar går längre än så.
– Jag tycker om att skriva lite diffust och ville beskriva en inre upptäcktsfärd, säger Anna Enbom. Hon tycker att novellen ska ses som en påminnelse om att ta sig tid med den man älskar.
– Man tänker gärna att det snart blir lugnare och så skjuter man upp mycket, som kanske aldrig blir av.

Anna Enbom är tidigare sörmländsk mästare i Poetry slam. Förutom poesi skriver hon också noveller, en påbörjad roman och översätter.

Ytterligare tre noveller ger juryn ett hedersomnämnande:
”Silverhud” av Achillea Dahl
”Ögonblick” av Marie Metso
”Döden och döden” av Sebastian Lindström

Vinnarnovellen publiceras på julafton i Jönköpings-Posten, Värnamo Nyheter, Tranås Tidning och Smålands-Tidningen, och samtliga tre hedersomnämnda noveller publiceras i varierade tidningar under mellandagarna.

Stort tack till årets jury: Elin Ihreborn, litterär konsult, Johanna Hammarström, bibliotekarie, Oskar Källner, författare, Peter Feurst, kulturredaktör, Tina Swenson, biblioteksassistent

Illustration: Marie Johansson Flyckt

Läs vinnarnovellen här:

Du och jag

Det är som att du inte är här längre. Ibland hör jag dig mumla. Sen vet jag inte om det var du eller ljudet från en tv i ett annat rum. Det är alltid människor nånstans som väsnas och tittar på tv.

Vi går ut och sätter oss. Vi kan sitta här vid dammen, den som har en palm i mitten. Men det är bara en skulptur, ingen riktig palm. Det brukar finnas fåglar här. Du tycker om att titta på fåglar. Du tycker till och med om dom små smutsgula. Det är tur, för det är mest såna fåglar som finns här. Jag som ville se flamingor och pelikaner.

Jag är trött på den här dammen. Och stenarna och asfalten. Jag vet, det är en fin utsikt, det är inget fel på den. Men det är som en tavla jag har tittat på så länge att jag har blivit mätt och illamående och jag vill inte titta längre utan komma in i tavlan någon gång, men när jag närmar mig tavlan är det bara en hård platta och färgkladd.

Undrar vad skatan håller på med. Kliar den sig? Hugger den efter mask? Eller har den blivit galen? Det rör sig så snabbt att den har blivit ett virrvarr av fjädrar. Den rör sig så snabbt att den ser ut som två fåglar.

Nu flög den iväg. Jag förstår den. Jag vill också härifrån. Kom, vi går.

Vi tar den här vägen. Jag tror att jag har gått den förut. Jag minns inte vart den leder men det gör detsamma. Vi är pensionärer, vi har inga tider att passa.

Titta på alla träd. Det måste vara skogen som börjar där. Vi går in. Var inte orolig, vi ska inte gå långt. Vi håller oss nära bebyggelsen.

Ser du skatan under trädet? Den står där och vaktar ingången till skogen. Den säger att vi är välkomna in. Kanske är det samma skata, den som var galen och rörde sig så snabbt att den blev två fåglar och inte behövde vara ensam. Hur tror du att den kan bevara sina färger så klara? Magen är kritvit och huvudet är kolsvart. Och så har det fastnat regnbåge på stjärtfjädrarna. Den är minst lika fin som en pingvin. Dom svenska fåglarna är lika märkvärdiga som fåglarna i andra länder. Du brukade säga så, och jag förstår dig nu, när jag tittar noga.

Det luktar annorlunda i skogen. Det luktar kallt och frisk och lite ruttet. Som ett kylskåp, om man hade multnande löv i kylskåpet istället för mat. Vi fortsätter längre in, jag vet att skogen är din favoritplats. Vi går där det är upptrampat, sen svänger vi av där det är mindre upptrampat och fortsätter tills vi hamnar någonstans där ingen verkar ha trampat. Kommer du ihåg att vi brukade göra så? Du kallade det för upptäcktsfärd.

Vi sätter oss på stenen en stund. Jag behöver vila. Det behöver du också göra, du har ju så dåliga knän. Känn på mossan, den grå mossan, vad hård den är. Den gröna mossan känns inte alls som jag trodde. Jag trodde den skulle vara mjuk, men det är den inte, och inte heller hård. Den ville vara stark men den orkade inte och gav upp.

Jag tror att vi har suttit på den här stenen förut. Eller så var det en annan sten. Alla stenar är så lika. Du brukade känna på mossan, som vi gör nu, och ville att jag också skulle känna, men jag suckade bara. Du berättade vilket som var mossa och vilket som var lav. Men jag lyssnade inte. Du kan väl berätta det nu istället, nu lyssnar jag.

Titta på grenarna därborta. Det ser ut som en kronhjort har fastnat med kronan i trädet. Kom, vi går närmare, vi bryter av en gren. Se så vit den är inuti, som ett ben. Håll den nära näsan, den doftar syrligt och gott. Jag förstår att djuren vill äta grenar. Dom doftar som liv.

Jag märker att du är gladare nu. Det är jag också. Det var sånt här du tyckte om att göra. Att gå runt i skogen och känna och lukta. Du kallade det upptäcktsfärd. Förlåt att jag kallade det promenader. Jag ville hellre resa och se världen. Men jag kallar det upptäcktsfärd nu.

Vi sätter oss en stund. Det är fuktigt på marken men inte så farligt. Mossan på marken är mjukare än man tror, mycket skönare än mossan på stenen. Känner du hur vi sjunker ner i mossan? Du sjunker inte lika djupt som jag för du är tunnare, men mossan tar emot dig också. Vi har det bra här. Det är som att vi sitter i vardagsrummet och tittar på utsikten genom fönstren, fast det finns inga fönster och vi sitter mitt i utsikten.

Nu måste vi upp och röra oss lite. Sitter vi kvar kanske vi somnar. Det går inte, vi har så mycket att upptäcka tillsammans.

Det är några gröna löv kvar på träden. Jag vill känna på dom. Känn på linjerna, dom sticker upp lite. Linjerna i våra händer sticker inte upp, men jag tycker ändå att det ser ut som händer. Två händers linjer som försöker nå varann. Undersidan av lövet är mycket mjukare än ovansidan. Det är som med mina armar. Utsidan är torr men insidan är mjuk. Men du tyckte om båda sidorna.

Min kappa är fuktig på ryggen. Har det regnat? Jag vill inte ha den längre, jag rör mig lättare utan den. Den får hänga på trädgrenen.

Jag behöver vila. Jag lutar mig mot tallen lite grann. Du kan också luta dig. Vi håller om trädet tillsammans. Känn på barken. Barken är slät men mellan barkbitarna är det vasst, om jag trycker hårt fastnar fingrarna där. Jag vill fastna, så att vi kan stå här tillsammans för alltid.

Var inte rädd för det som ser ut som armar som sträcker sig efter oss. Det ser bara ut så för att det börjar skymma. Nej, vi ska inte gå tillbaka. Jag tänker inte vända om, inte när du äntligen är nära mig. Jag vet att du är rädd om mig men du behöver inte vara orolig, jag klarar mig.

Det är nästan inga träd här. Vi måste ha kommit utanför skogen. Titta vad röllekan lyser mot den mörka marken. Vi plockar den. Den doftar inte som en blomma, men den luktar gott, som salva. Tror du att den går att äta? Jag ska smaka lite. Nej, det var inget vidare. Men där är äpplen på marken. Det är bara små kart, men det gör inget, jag är så hungrig. Usch, det gör ont i tänderna. Det går inte att äta men det var lika bra, jag vill vara hungrig. Ju hungrigare och tröttare jag är, desto närmare kommer du. Du är jättenära nu, jag kan känna dig andas mot min kind.

– Men hej Anita, har du kommit för att hälsa på?
– Jag bara går lite.
– Vad trevligt. Men jag kan ta den där. Det är inte meningen att man ska äta kastanjerna.
– Det vet jag väl.
– Är du ute alldeles ensam?
– Jag vill vara med Gösta.
– Det är långt till kyrkogården. Har du ingen som följer med?
– Jag känner mig inte ensam.
– Du kanske vill ha skjuts. Då slipper du gå hela vägen.
– Nej, jag vill inte.
– Men vet du, jag tycker vi tar och ringer Österliden, dom saknar dig säkert.
– Dom saknar mig inte.
– Jag tror nog att dom undrar var du är nånstans. Kom med in så ringer vi.
– Jag vill inte.
– Men du kan väl komma in och dricka kaffe i alla fall. Det är varmt och skönt inomhus. Den där koftan kan inte värma mycket.
– Rör mig inte!
– Förlåt, men var snäll och gå ingenstans. Jag ska bara in och ordna en sak, ringa ett kort samtal bara, så kommer jag tillbaka.

Nu är vi säkra igen. Den där grabben har jag känt länge, han är lite speciell, jag tyckte bättre om honom när han var liten. Nu har vi sluppit honom i alla fall.

Jag vet att du är trött. Men vi måste fortsätta. Du ser lamporna som lyser bakom träden, det är hus. Vi måste gå åt andra hållet, så att vi får vara ifred. Skynda på nu, men akta dig för rötterna på marken. Dom slår mot skorna när när vi går och då är det lätt hänt att snubbla.

Vi vilar ett tag. Vi lutar oss mot trädet, det tar emot oss. Ser du fläcken på trädet? Den är svårt att se i mörkret men du ser om du lutar dig närmare. Det är ingen fläck, det är en spindel. Den liknar en gråsugga med långa ben. Jag vill klappa den. Den smiter. Ser du hur kroppen vajar när den går, det är som om benen är fjädrande. Nu nuddade jag den. Det är som att klappa luft. Oj den ramlade. Men vi behöver inte vara ledsna, den dog inte. Och vi har varandra, det är det viktigaste.

Nu måste vi gå vidare. Jag ser inga hus längre men det är bäst att vi fortsätter. Var försiktig. Det lutar. Men det är inte marken som lutar, det är tuvorna. Dom syns inte men när vi trampar på dom blir det mjukt under foten och vi börjar vingla.

Vänta på mig när jag kissar. Nu skrattar du va? Du trodde att jag var för fin för att kissa i skogen. Jag gjorde det inte ens när jag var barn. Fan, det kom på strumporna. Men det gör detsamma, dom torkar säkert.

Vänta, vi sitter kvar en stund. Jag orkar inte resa mig. Det är mörkt men vi behöver inte vara rädda för mörkret. Man tror att det finns något tungt och tjockt i luften när det är mörkt. Men det gör det inte, det är samma luft som när det är ljust, bara att det är mörkt istället. Hör du vinden? Jag tycker om vinden ikväll. Den har blandat sig med dina viskningar. Det är skönt att höra din röst i öronen och inte bara i huvudet.

Det där trädet som lutar, visst är det bekant? Jag tror att vi har gått förbi det flera gånger. Vilken strapats det blev. Och alldeles för tunnklädd är jag.

Där är vatten. Det måste vara Emån. Kom, vi går närmare. Det är inte farligt, vi ska bara känna på vattnet. Stick ner handen, såhär som jag gör. Det är bara kallt en sekund och sen är det skönt. Känner du vattnet virvla kring handen?
Jaja, vi går härifrån. Jag vet att du är orolig för att jag ska ramla i vattnet. Vi lägger oss i mossan istället. Lägg armen under mitt huvud. Ser du stjärnorna? Det är ingen skillnad om vi är i Vetlanda eller Alperna. Förlåt att jag tjatade om att resa utomlands. Du förlåter mig, och jag förlåter dig för att du var envis. Jo, det var du. Du ville också ha den där husvagnen, men du skulle bestämt betala själv. Jag väntade länge på att åka husvagn med dig och när du sparat ihop pengarna var dina knän trasiga.

Jag är trött. Vi måste röra på oss så att vi inte somnar. Jag kan inte somna, inte nu när jag har dig nära mig. Kom, jag vet att marken inte är rak men vi går försiktigt. Jag tar emot dig om du faller.

Jag är hungrig. Har du ingenting med dig? Du brukar ta med termos och smörgåsar och kakor. Tre kakor. En till mig och en till dig och den sista till mig. Jag tyckte om att gå på picknick med dig. Du trodde att jag ville ha lyx och dyra resor men så var det inte. Jag ville bara ha mer tid med dig. Du jobbade långa dagar fast du inte ens tyckte om ditt jobb. Vi kunde ha gått i pension samtidigt. Det spelar väl ingen roll vems pengar vi levde på. Det var våra pengar, som kunde gett oss så mycket, vi kunde gått på så många upptäcktsfärder om du inte jobbade hela tiden. Vad ska barnen med pengarna till? Dom kommer att bränna arvet direkt. En större pool och en ny bil och så är allt borta. Dom försöker lägga beslag på huset också. Ingenting är sig likt där, dom har låtit en massa människor flytta in. Jag får inte vara ifred för alla människor, jag är övervakad som i ett fängelse, och jag vet dom skrämmer bort dig och att det är därför jag inte hör dig längre. Men jag hör dig nu. Alldeles tydligt. Och svaret är ja. Jag vet att du gjorde det fast du aldrig sa det. Du sa det på andra sätt.

Jävlar. Äh, det var inte så farligt. Jag landade mjukt, det var bara pannan som landade hårt. Räck mig din hand, jag är så trött att jag knappt orkar resa mig. Nej vi ska inte ligga kvar på marken och sova. Jag vill fortsätta röra mig så jag kan fortsätta höra din röst.

Hör du djuret som väser? Vi går fram försiktigt och tittar vad det är. Det är inget djur. Det är vatten som är svart som olja. Vi kanske har gått så långt att vi kommit till havet. Nej, det är inte havet, det är bara Emån. Men Emån är också bra för jag behöver tvätta ansiktet, det finns något klibbigt i ansiktet. Jag ska doppa fötterna också. Hjälp mig av med skorna. Och strumporna, dom är blöta. Doppa fötterna du också, det är lite kallt men det är mest skönt. Det känns som att vattnet kramar fötterna.

Jag ska inte sova, bara luta mig tillbaka. Fortsätt prata med mig så håller jag mig vaken. Ta min hand, och lägg den din andra hand på mitt ansikte. Inte pannan, jag har ont där, lägg den på kinden. Ta inte bort handen från min kind, ta aldrig bort den. Jag ska bara blunda en stund. Om jag somnar, lova att du är kvar när jag vaknar

Nya Smålitkartan guidar till 24 litterära utflykter

Nu lanserar Smålit en litterär karta för Jönköpings län. 24 besöksmål med koppling till kända författare och böcker har valts ut. Via den digitala kartan kan du lyssna på inlästa stycken ur böckerna via din telefon.

– Tänk så fint att ta med en vän, familjen, eller bara åka på en egen tur och upptäcka en ny plats. Och där kunna få en glimt av vad människor har tänkt och känt tidigare på just den platsen. Jag tror det kommer väcka en nyfikenhet att läsa mer, säger Smålits projektledare Rebecca Lidén.

Under våren fick läsare och bibliotekarier i länet skicka in tips på platser som har blivit omskrivna eller där kända författare har bott och arbetat. Runt 150 förslag kom in och av dessa valde en urvalskommitté ut 24 särskilt intressanta besöksmål. Miljöerna är hämtade från klassiska texter av Mark Twain, Viktor Rydberg och Astrid Lindgren, men också från samtida verk av Sara Stridsberg, Zulmir Bečević och Majgull Axelsson.

– Det är så lätt att bli hemmablind både när det gäller litteratur och utflyktsmål. Med Smålitkartan vidgas dina vyer i båda avseendena, utan att du behöver lämna länet, säger Lars Alkner, kulturchef i Värnamo, som har suttit med i urvalskommittén för Smålitkartan.

Alla besöksmål har märkts ut på en digital karta på Smålits hemsida. Där kan man lyssna på ljudfiler, där skådespelare från Smålands musik och teater har läst in texter ur böckerna. Smålitkartan kommer också att spridas som en tryckt folder via biblioteken, samt publiceras i sommarbilagan i länets lokaltidningar.

– Att lyfta fram hur en stad eller region skildras i litteraturen är ett sätt att förvalta det egna kulturarvet. Genom författarnas ord ser vi vår hemmiljö och historia ur andra perspektiv. Vi ser det vackra, men också det smärtsamma och det fula, säger Emilia Söelund som är kulturredaktör på Jönköpings-Posten